|
Uppmuntran kommer inte alltid av sig själv, men ibland.
Det är märkligt hur livet ter sig egentligen. Efter en tung höst personligen, där jag fick tvinga mig själv till uppmuntran, och var högst beroende av mina medmänniskor har jag under 2014 blivit välsignad med uppmuntran från alla möjliga håll. Den allra främsta orsaken till det är självklart vår Herre, Gud. Men också Fiskebäcks missionsförsamling.
Vi ska vara stolta över vår församling! En gemenskap vid korsets fot dit människor runt om i bygden kommer regelbundet för att insupa den goda atmosfären och ta emot Jesus i nattvarden. Söndagsskolan väller över av barn. Scoutledarna undrar hur de ska klara av fler barn, när barnen drar dit klasskamrat efter klasskamrat. Och våra underbara konfirmander kan man inte prata nog om. För de äldre ungdomarna sker mycket. Nya satsningar och nya samarbeten som innebär nya möjligheter och nya sätt att hjälpa våra unga till tro och gemenskap. Mängden spänning jag som ungdomsledare känner inför kommande tid fyller mitt hjärta med glädje.
Ibland behöver man pusha sig själv för att vara glad. Ibland är det svårt att känna sig uppmuntrad. Men just nu finns det i vår församling så många anledningar att känna sig uppmuntrad. Jag behöver inte ens försöka. Varje söndag känns välsignad. Varje kväll med barn och ungdomar ger mig betydligt mycket mer uppmuntran än jag någonsin kan ge.
Jesus Kristus. Gud Fader. Helig Ande. Den treenige Guden gör allt detta möjligt. Jag hoppas och tror att våra barn och unga ska få se detta. Att universums skapare fortsätter att se på vår församling med kärlek, och på varenda unge med oändligt kärleksfulla ögon. Det är min bön. Emil Björner
| |
