Sång och musik

Kanske var du under den sommar som gick med om ungefär följande: Du befann dig utomlands i en miljö där ett annat språk än svenskan var det som talades. Av en eller annan anledning hörde du plötsligt någon som talade svenska. Du tog mod till dig och skapade kontakt. Ett samtal uppstod om var i Sverige du kommer ifrån, vad du gör på den plats du är osv. En kontakt som i en svensk miljö aldrig skulle tagits blir i en annan miljö nästan självklar. Som människor har vi behov att få känna att vi hör ihop med andra. I exemplet ovan är det språket som blir nyckeln in i relationen.

Genom kyrkans historia har sången och musiken alltid varit ett givet språk som talas när man firar gudstjänst. Att fira gudstjänst utan att musik och/eller sång är som en glasspinne utan glass. Det hör liksom till. Varför då? I Efesierbrevet får vi en förklaring.

…låt er uppfyllas av ande och tala till varandra med psalmer och hymner och andlig sång. Sjung och spela för Herren av hela ert hjärta, och tacka alltid vår Gud och fader för allt i vår herre Jesu Kristi namn. Ef 5:18-20

Jag har alltid tänkt att sången i kyrkan är en sång till Gud. Ett sätt att uttrycka bön och tacksamhet. Och så är det ju också enligt texten. Men sången är också ett sätt att kommunicera med någon mer än Gud. Vi sjunger för och till varandra. Sången är ett sätt att, i en värld där ”gudsrikiska” inte är modermålet, uttrycka samhörighet. I sången förenas vi och talar samma språk med varandra.

I bibeln finns inga som helst riktlinjer om vilken typ av musik eller vilka sånger som ska spelas och sjungas. Variationen har varit stor genom historiens lopp. Smak, vana och samtida kultur har påverkat. Det enda som vi med säkerhet vet är att sången är viktig för vår identitet som medborgare i Guds rike.

Önskar dig en fortsatt god vecka och en välsignad helg!

/Peter

PS. Nu på söndag inleds vår kampanj ”Räkna med Gud”. Jag har hört rykten om att det kanske blir heliumballonger…